Oceancirkulationen är i huvudsak driven av vindar och differentiell uppvärmning genom havsytan men tidvattendrivningen har dock en påtaglig inverkan som påverkar blandningskraften. I de övre lagren i de tre största oceanerna finner vi anti-cykloniska strömsystem (moturs på norra halvklotet). Strömmen runt Antarktis, det cirkumpolära flödet, är i övrigt en stor bidragande del. Djuphavscirkulationen, ofta kallad den termohalina cirkulationen, ventilerar djuphavet och recirkulerar därmed näringsämnen som ackumulerats där, ett resultat av det organiska material som ¿regnar¿ ner från de övre produktiva lagren.
Den termohalina cirkulationens dynamik är extremt komplex, vilket huvudsakligen beror på den tävling som ständigt pågår mellan temperaturen och salthalten att bilda densitetsfältet i oceanen. I diskussionen om möjliga konsekvenser av ett framtida modifierat klimat har det spekulerats i att denna tävling skulle kunna ge upphov till en komplett förändring av oceanens tillstånd. Sådana antaganden är förmodligen grovt överdrivna.